Jag o mina busfrön

Många unga som dött under förra o det här året.. Hitills av olyckor, men nu även sjukdom... mest troligt.. 28 år och har fått en dödsdom, bara dagar kvar att leva... :-O Hur klarar man en sån sak? Hur klarar ens nära att hålla hoppet uppe och inte bryta ihop totalt? Hur klarar man av att prata om det? JAg skulle vara så knäckt... Hur klarar man att hålla sitt barn o veta att det kan vara sista gången, krama/pussa sin partner och veta att det kan vara sista pussen? Och framförallt, hur klarar den som kommer att kvar allt detta? JAg lider så fruktansvärt med dom.. :( Hans dotter kommer inte att komma ihåg honom (7månader gammal) bara kunna se bilder av sin pappa och undra över hur livet skulle varit om han hade funnits kvar hos dom... Ja livet är bra orättvist... :(

Många som läser min blogg vet ju även ni vem det handlar om... Men för er jag inte pratat med så kan jag meddela att det är Per som bara har dagar kvar att leva.. Han och Maria har gift sig på sjukhuset, han har skrivit testamente och förberett sig.. Just nu vill han hem, och vänta på att dö... Trots att vi inte har kontakt han och jag så känns det ju såklart konstigt och jobbigt, dels pga hans unga ålder, att han lämnar en liten dotter efter sig som måste växa upp utan pappa, och såklart eftersom vi faktiskt har ett förflutet.. Trots allt som hänt mellan honom och mig så förtjänar han verkligen inte att dö!!!

Mamma och jag har pratat om att skicka en blomma till hans (shit va konstigt det känns o skriva, han ska väl inte dö heller...:( ) begravning.... Jag hoppas verkligen vi inte behöver det, att det sker ett mirakel och hans Fru och barn får ha kvar honom i sina liv! Men som det låter från hans syster (den jag har kontakt med från hans familj) så är det helt kört...

Blev deppigt inlägg nu, men det kan inte hjälpas... positiv får jag vara en annan dag!!

Avslutar med att säga -Daniel jag älskar dig och barnen, kunde jag garantera det så skulle inget ont hända nån av er -nånsin!!!!

Återkommer en annan gång....