Jag o mina busfrön

Visste inte att det fanns så mkt tårar i en människa... O hur mkt man än gråter så kommer det mera :( Vi har misslyckats, det finns inget vi längre.. Det vi har nu är en underbar son tillsammans och en vänskap jag hoppas kommer hålla i sig! För vår o för barnens skull.. Dom behöver oss båda, som vänner, goda vänner som ställer upp o finns där för varann, som sätter barnen först, som kan prata med varandra och lösa situationer, vi klarade inte det som par, men jag tror o hoppas att vi klarar det bättre som vänner!
Är tungt, jag har förlorat den människa jag älskar, iaf som pojkvän, men jag är glad över att vi är så pass överens som vi ändå är, trots att detta var det sista jag ville så hände det vid rätt tidpunkt och jag tror vi båda kommer må bättre, även fast det blir utan varandra som partners... Jag kommer inte sluta älska Daniel, aldrig nånsin, visst kommer känslorna att svalna o jag kanske inte kommer älska honom som jag gör idag, men han är pappa till Emil, och en alldeles underbar sådan, han är den person jag har älskat i nästan 2½år, och hade inte detta hänt så hade jag antagligen älskat honom för alltid, en sån underbar kille är inte lätt att hitta.. Har ingen ork att skriva mer nu... så jag återkommer!

Vill tacka mina vänner för det stöd jag fått! Ni är oxå underbara o jag älskar er! TACK!!

Och till Daniel. tack för den tid jag fick med dig! Det är utan tvivel dom bästa åren i mitt liv!!